Jag funderar lite kring det här med Instagram. Jag använder det själv, dels för att programmet knäpper mycket snyggare och klarare bilder än iPhonens egen kamera, och dessutom kan man få en massa häftiga bildeffekter, något som jag igår fick lära mig kallas filter. Jag har alltid funderat vad folk menar när de skriver nofilter. Det jag FORTFARANDE inte förstår är alla dessa hashtags. Jag har fått förklarat för mig flera gånger att det är för att ens bilder ska nå så många som möjligt och för att fler ska följa en. Men då undrar ju jag vad grundsyftet är. Den egentliga underliggande orsaken till att man vill visa sina bilder för så många man bara kan. För att försöka nå kändisskapet? För att bli populär? Om det nu är vad man strävar efter, snarare än att dela med sig av bilder till sina nära och kära (vilket är mitt andra syfte med att använda Instagram), finns det inte mer intressanta saker att knäppa kort på än en köttbullsmiddag eller en sovande katt (vilket kanske inte ens är intressant för de närstående)? Och om jag lägger upp bilder på mina barn, vilket förekommer i 94% av mitt bildflöde, varför i all världen skulle jag vilja att andra än de jag känner ser dem? Tänk om den otroligt nervkittlande tanken på att en KÄNDIS skulle hitta fram till mig i denna djungel av totalt meningslösa, ointressanta vardagsbilder, är det jag vill visa för denne då mina köttbullar simmandes i brun sås (som kanske blir lite häftigt blå om jag använder rätt filter), eller en hårig tuss där man knappt ser vad som är huvud och vad som är kattrumpa? Jag kan kanske nå en liten skymt av förståelse om man är politiker och vill nå så många som möjligt med sina budskap, men då känns ändå Twitter (som jag inte heller kan med) som ett lämpligare forum, vi vet ju alla hur snett det kan gå med bilder, Lars Ohly är ju ett praktexemplar på detta. Hur som helst, det svävar iväg lite. Jag bara menar att jag inte kan komma på en enda situation eller bild (jo, några, men jag överdriver lite för att det ska låta mer kraftfullt) där man medvetet VILL nå så många följare som möjligt med hjälp av dessa fåniga hashtags, som för övrigt ofta inte har med bilden att göra.

Men allt för celebriteten, är det inte så?

Vi flyttade väldigt mycket när jag var liten. Vi hamnade i Ljungaverk i mitten av tredje klass. Jag blev direkt den som inte hörde till, den som inte fick vara med, den som ingen ville vara med. Den som var lite knubbig, den som inte hade rätt kläder, den som inte hade rätt frisyr. Det var ingen fysisk mobbning (förutom när jag en gång blev dragen i håret, men det var en av mina få vänner, så det räknas väl inte?), men en otroligt jobbig psykisk mobbning. Jag minns en gång att en av de tuffare tjejerna började sprida ett rykte om att jag hade tittat på hennes bröst i omklädningsrummet, och sedan var det kört. Det ryktet fick jag leva med många år. Och ändå är jag gift idag med en man och är inte ett dugg lesbisk, så fel de kunde ha... Jag minns hånandet, de elaka orden, blickarna, skrattandet. Jag minns hur lärare såg, men inget gjorde. 

Jag kämpade, jävlar vad jag kämpade. I sexan köpte jag ett par kängliknande skor i metallicblå färg. Jag fick en komplimang av en av de tuffaste tjejerna, och jävlar vad jag levde länge på den. Jag kommer fortfarande ihåg den, det säger väl något? Jag försökte vara med i modet, men hur jag än gjorde var jag körd. Det här höll i sig i hela högstadiet också, och där fick de här brudarna med sig ännu fler i det psykiska helvetet. Jag var inte helt ensam, jag hade vänner. Vänner som finns kvar idag. Inte alla, men några. Vänner som vet och var i samma sits. 

Allt det här har gjort att min självkänsla inte finns. Den har flugit till Bahamas och lever fint utan mig. Självförtroendet kan jag få tillbaka ganska ofta, jag känner mig rätt bekväm i många sammanhang, framför allt som mamma, vän, fru och Distriktsstyrelseledamot. Men den där självkänslan vill inte komma hem. Jag jobbar och jobbar, jag försöker utmana mig själv, men det är svårt. När jag gör bort mig, säger fel, måste improvisera, prata i telefon, prata inför folk, eller helt enkelt när någon bara inte håller med mig, eller tycker det jag säger är dumt, så vill jag sjunka genom jorden och försvinna. Det krävs så lite för att jag ska nå den gränsen, och det gör så ont när jag är där. Jag önskar att jag med gott mod kan ge mig in i diskussioner och alltid stå för vad jag tycker, att gå ut utan man eller barn och slippa känna att alla kollar snett på mig, att jag kunde improvisera! Fasen vad jag önskar att jag kunde improvisera utan att känna mig dum eller vara rädd för att göra fel...

Jag har ett bra liv, ett förjäkla bra liv, men det här hämmar mig ofta, ofta. Mitt skydd är att försöka framstå som så perfekt som möjligt för att andra inte ska hitta fel hos mig. FÖR att jag är rädd för att verka liten, för att vara dålig. Jag har varit dålig alldeles för mycket i mitt liv, jag vill vara bra nu.

Tack Ljungabrudarna för självkänslan ni stal och aldrig kommer lämna tillbaka!