Jag tror att bitterheten kommer bli mänsklighetens fall. Nej, det kanske inte är så allvarligt, men helt allvarligt, när fan blev vi så sjukt bittra? Eller har vi alltid varit det, men lyckats undvika att konfronteras med det tidigare? Har de sociala medierna kört upp det i ansiktet på oss och fått oss oförmögna att slippa det? För man (jag) kan inte ta bort folk från facebook, vare sig jag vill det eller inte. Jag inbillar mig att jag trampar dem på tårna, och det är ju inte riktigt min stil. Innan de sociala mediernas tid gick det ju faktiskt att undvika de människor som suger energin ur en, men det går inte nu. På samma sätt. 

Jag har en (skev?) föreställning om att människor med fina dialekter är roligare människor, och nästan lite att ju längre söderut man bor, desto gladare är man (generellt). Någon som vill bekräfta eller dementera? Skånska och värmländska är de finaste dialekter jag vet, och nog fan är de gladare än de buttra, tråkiga norrlänningarna? Har det med omgivningarna att göra, att det vi omges av är granar och kyla medan det i Skåne är öppet, varmt och behagligt? Snacka om vaneföreställningar. Jag fattar det själv. Men det är roligt att spekulera. 

Skåningar är bäst. De är gladast och klokast. Jag vill bo i Skåne, men min man håller inte med.

Jag är själv en bitterfitta ibland (även om jag själv faktiskt ser mig som en, för platsens skull, rätt positiv människa). Igår var jag en. Igår bråkade jag och Thomas öppet i Birsta inför en av våra bästa vänner och inför alla som mötte oss (eller hörde oss från andra sidan). Jag var förbannad på honom för en servis, ett soffbord och skinksås. OCH framför allt för att han hånskrattade åt mig, jag HATAR hånskratt. Jävla tölp. Jag var bitter, och jag känner inte alls igen mig i den rollen, jag trivs inte heller i den. Idag är vi kompisar igen och jag är tillbaka till den vanliga jag, som tur är. Jag rättfärdigar dock min irritation, likväl som han rättfärdigar sin. Vi har helt enkelt släppt och gått vidare, ibland funkar det bäst.

Jag kommer inte dit jag tänkte komma i det här inlägget, så jag ger upp här. Bli gladare you people, för det är så förbannat tråkigt att vara bitter!

Att såra människor man tycker väldigt mycket om utan att man vet det, och framför allt utan att man menar det gör jävligt ont i hjärtat!

Det var ett tag sen sist. Det senaste inlägget tog musten ur mig, det var helt vansinnigt tungt att skriva. Och jag orkar egentligen inte nu heller.
Jag vill bara få ur mig hur frustrerad jag är över folk i min närhet som inte gick och röstade i kyrkovalet igår. Som av lathet inte orkade, som inte bryr sig. Som förväntar sig att kyrkan finns där till förfogande för giftermål, dop, begravningar, men som skiter i hur den styrs, som skiter i att det för alla oss som på något sätt är involverade i kyrkan är jätteviktigt att man röstar. Kyrkan står för medmänsklighet och solidaritet, för människors lika värde, för att se varje människa. Sådant man uppskattar när man själv behöver det. Många glömmer det och tänker inte så långt.

Det är så jävla lätt att ta för givet, att ta och ta men att aldrig ge tillbaka. Det frustrerar mig idag.

Så kom vi då till kapitlet om mamma.

Min mamma var den finaste människa jag någonsin träffat. Hon var social, rolig, vacker och påhittig. Hon gav alla en chans och jag minns det som att hon alltid hade vårt hem öppet för alla, ingen behövde vara utanför.
Hon bakade alltid tårtor själv till oss från grunden när vi fyllde år (en tradition jag låter leva kvar, inga färdigköpta tårtbottnar här inte!), hon gjorde världens godaste segkakor och hon sydde egna gardiner.
Jag minns hur hon en födelsedag gav mig ett helt nytt omgjort rum, och tog på mig en ögonbindel och gav mig en röd tråd som jag skulle följa. Denna röda tråd gick från framsidan på huset, genom en hinderbana (där grannen var ett av hindren...), till baksidan in på mitt rum.
En annan gång, på min brors födelsedag, gav hon honom en lapp med en ledtråd som ledde till en annan lapp med en ledtråd, och så vidare. Då och då efter vägen fick han mindre presenter, men till slut var han utomhus där han fick en skoter. Jag minns att det var tidig morgon och iskallt ute, men det hindrade henne inte.
Jag minns julaftnar med allt en julafton skulle innehålla. Kalle Anka, julgran, massor med mat, julpynt i oändlighet, julklappar, gemenskap och kärlek.

När jag var sisådär en elva-tolv år, fick vi veta att mamma hade cancer. Jag minns inte hur jag reagerade, förmodligen som de flesta elva-tolvåringar skulle ha reagerat, man förstår inte riktigt. Jag gjorde nog inte det iallafall. Att hon skulle dö var aldrig en tanke hos mig, inte förrän sista natten.
Jag har enorma minnesluckor från den tiden. Jag märkte aldrig någon skillnad hos henne, mer än att hon tappade håret från cellgiftsbehandlingarna och möjligtvis var tröttare än vanligt.
Hon red fortfarande tre månader innan hon dog, hon var så stark. Fyra år levde hon med den där cancern i kroppen, och jösses vad hon levde. Hon åkte motorcykel, red, kapade och bar ved, hittade på roliga saker och tog hand om mig och brorsan.
Aldrig ett klagomål.

Jag minns enorma åskväder där vi åkte bil mitt i natten til hästarna för att se att de mådde bra. Jag minns hur hon skjutsade mig på sparken hela vägen hem från stallet (det var en bra bit), när jag hade blivit trampad på tån och hade så ont att jag inte kunde gå. Jag minns det enorma skrattanfall vi båda fick av ingen anledning när vi skrattade så tårarna sprutade och inte kunde sluta. Jag minns hennes chock när jag kom hem efter skolan och hon satt på soffkanten och såg på tv hur plan flög in i World Trade Center.
Jag minns med fasa hur hon sista natten ville att jag skulle sova bredvid henne, men jag istället åkte iväg på avslutningsfest. Jag minns hur jag kom hem försent för att krypa ner i sängen bredvid henne, läkaren var där och hon hade svårt att andas. Jag minns hur jag somnade på soffan, vaknade och ingen sa ett ord. Hon var redan död och ingen berättade för mig på flera minuter. Jag minns precis vad hon hade på sig. Jag minns hur hon såg ut när vi sa ett sista hejdå till henne.

Det gör lika ont idag att tänka på det som det gjorde då.
Det började som bröstcancer och spred sig till slut till hela kroppen. Hon kämpade i fyra år, men den 14 juni 2003 gick det inte längre. Att mista sin mamma är det värsta som kan hända när man är en snart 16-årig tjej. Men hur jag än vänder och vrider på det var det ändå värst för henne. Inte bara genom sjukdomen som hon fick kämpa med, men vetskapen att man kommer att dö ifrån sina barn.

Hon är den största förebild jag någonsin kommer ha, och det gör så vansinnigt ont i mig att mina barn aldrig kommer träffa henne, att hon aldrig kommer få träffa sina barnbarn.
Vi kommer prata om henne, hålla henne vid liv alltid.

Älskade mamma, jag saknar dig så mycket!

Jag älskar att fylla år. Jag älskar att få ha en dag som är min, en dag där jag får stå i centrum, där jag är huvudpersonen. Jag har alltid älskat att fylla år, tror jag. Sedan mamma dog (återigen, jag återkommer till det en annan gång), har det försvunnit lite. Jag har hamnat i periferin på något vis, ingen har riktigt funnits där och firat mig på riktigt. Sedan jag fyllde arton har jag fått höra 'nu är du vuxen, då firar man inte sin födelsedag längre'. Är man vuxen är det oviktigt att vara viktig, onödigt med presenter, en överflödig sak att ha en egen dag, att få känna sig värdefull och sedd.
Sedan kom Lex. En dag före min födelsedag kom han med buller och bång, och plötsligt var jag helt borta, min identitet som den egna individen Lenitha var försvunnen, och ersatt med Mamman Lenitha. Att vilja ha en egen födelsedag och önska sig presenter är inte tänkbart längre, och jag får höra att jag är fånig som ens tänker tanken, jag är ju vuxen nu, jag har ju barn, de går alltid först. Utan tvekan är det så, men varför måste det betyda att jag är helt oviktig?
Varför är det en dålig sak att vilja fira sin födelsedag, att önska sig presenter och vara huvudpersonen för en dag?
Jag antar att det bottnar i att jag under flera år i min uppväxt inte fick den uppmärksamhet jag hoppades på och önskade, kanske till och med behövde. Det blev bättre när jag träffade Thomas, hans familj är helt makalös och har en sammanhållning jag bara hört talas om.

Jag vill känna mig som jag, som Lenitha. Som har en egen födelsedag, som en gång var den värdefullaste lilla flickan i hela världen för två människor, som fortfarande inte har vuxit ur det där behovet av uppmärksamhet och kärlek som så många lämnar efter sig tidigt i livet. Jag kommer kanske dit en gång, men inte i år. Inte än. Jag är inte redo för det än.

Jag önskar mig frukost på sängen, en egen tårta och presentkort på IKEA. Jag fyller år om prick en månad. Bara så ni vet.

Extra ombyten. Filtar. Välling. Fotoalbum. Innehållet i vår spara-låda. Extra mobilladdare. Ficklampa. Blöjor.

Det är vad jag på fullaste allvar tänkte packa ner i en bag häromdagen och ställa på balkongen, ifall det börjar brinna. Jag lider av dödsskräck förstår ni. Jag är livrädd för döden. Att jag ska dö, att mina barn ska dö, att Thomas ska dö. Jag tänker ofta scenarion. Om jag börjar känna röklukt och upptäcker att det brinner, vad gör jag? Om jag skulle tappa Lex hand när vi är ute och går, vad skulle hända? Om vi skulle leka vid vattnet, vad skulle kunna hända? Om jag blir allvarligt sjuk.....? Sedan brukar det spinna vidare till att jag ser olika utgångar av händelserna. Ofta negativa. Det är inte sällan jag gråter mig till sömns, eller går och kollar så att barnen mår bra, särskilt när Thomas jobbar natt. Jag är inte rädd för att de ramlar och slår sig, skrubbar upp knäna eller brottas tills en börjar gråta. Utan för steget längre, för det som inte får hända.

Jag är övertygad om att mammas död (som får ett helt eget blogginlägg senare), samt alla andra viktiga personer jag mist i mitt liv, är den grundläggande faktorn till min rädsla. Det är det som får mig att vara livrädd för mörker, spindlar, tandläkare, mörkt och djupt vatten, valar och att vara ensam. Det är det som får mig att bli orolig över om jag låste dörren så att ingen kommer in (nytt scenario), som får mig att inte våga bada i sjöar och hav, åtminstone inte där det är djupt (nytt scenario), som får mig att hålla stenkoll på balkongfönstren när barnen är där ute och leker (nytt scenario). Det är det som får mig att drömma mardrömmar så jag vaknar gråtande, och någon gång har det förekommit skrikande. Som får mig att inte vilja gå ut i lekparken själv med barnen, för att jag är livrädd att min rymningsbenägna äldsta lilla son ska springa ut till vägen och bli påkörd.
Jag är rädd. Jag är rädd för att dö ifrån mina barn och lämna dem så som jag själv en gång blev lämnad.
Jag är rädd för att mina barn ska dö ifrån mig och lämna mig med sorgen.

Ibland är jag så rädd för att dö att det är jobbigt att leva.

"Höhö, när kommer nästa barn då?"

Frågan som ställs minst en gång i veckan. 

Det är ca ett år och två månader mellan våra barn, och av någon outgrundlig anledning så tas det för givet att vi ska ha fler omedelbart för att det är så. 

"Tja, om ett par år eller så."

"ÅH, så ni vill ha fler?!"

Varför ens ställa frågan om du inte är beredd på svaret...?

"Hur många vill ni ha då?"

"Jag vill ha sju."

"SJUUUU?!!!!"

Sedan skrockas det lite, funderas, och så kommer snart den automatiska följdfrågan.

"Varför just sju?"

"För att jag vill ha många barn, och sju får plats i en minibuss", svarar jag uppriktigt och per automatik.

Sedan skrockas det lite till.

"Hur ska du orka det?"

Hur ska jag orka det...? Jag skaffar väl inte fler barn än jag orkar med. Eller jag, vi. Det blir lite svårt att skaffa barn utan Thomas, och det är han som ska sitta där och krama min hand, så han är nog bra att ha.

Om vi inte kan få fler barn är vi otroligt nöjda med de två juveler vi har.

Jag orkar oftast inte ens svara. 

Jag undrar hur länge vi kommer leva i det här Svenssonsamhället där fler än två barn är konstigt, fler är tre är helt galet och fler är fyra är otänkbart. Vilken tur att jag inte klassar mig som en Svensson. 

Jag fortsätter så länge Gud vill och min livmoder håller, sedan blir vi nöjda hur många barn det än blir. 

Det brukar sluta med att det frågas om Thomas vill ha lika många, uppmaningar om hur dyrt det är med barn, fler skrockningar och sedan att frågestunden dör ut.

Tack för all omtanke (?), men sköt ditt så sköter jag mitt!

Vi gick ut och åt fin middag på restaurang igår. The real deal, sådär fint som jag bara har ätit sisådär två gånger i mitt liv. En sådan där restaurang där man måste visa upp ett stilfullt bordsskick. Inga armbågar på bordet, börja utifrån när du väljer bestick, servetten i knät, rak i ryggen. Det är ungefär så långt min kunskap sträcker sig, tack vare filmer jag sett och rykten jag hört.
Det börjar bra med att jag klumpigt sätter mig och nästan river med mig hela duken och allt som står på den. Och sedan börjar fnittra vansinnigt.
Servitrisen (heter det fortfarande så när det är fin restaurang, eller finns det ett snajsigare namn?) ger oss menyerna och frågar om vi vill börja med en fördrink. Vi avböjer, säger att vi går direkt på maten och låtsas febrilt kolla i menyn, som att vi inte alls har kollat i flera dagar om och om igen vad vi vill ha på deras hemsida.
Efter beställningen frågar hon vad vi vill ha att dricka. Thomas är tydlig med att han vill ha alkoholfritt vin.
'Vill ni ha vitt eller rött?'
'Eh, rött', svarar jag.
'Vill du ha samma till både förrätt och varmrätt?'
'Eh, ja det går nog bra.'
'Vill du ha fylligt eller lätt?'
'.......'
'Ja, det är en smaksak.'
'Eh... Tja, fylligt då.'
'Då rekommenderar jag *långt franskt namn*.'
'Eh, det blir bra...'

Inte alls bortkommen.
Jag trodde hon fattade att vi båda ville ha alkoholfritt men det gjorde hon inte. Jag fick ett 96-kronor-för-ett-glas-vin, som fick mina tår att krulla sig, min hals att bränna och mitt hår på armarna att stå.

Jag försöker tänka på de få etikett-regler jag lärt mig, men känner mig så satans stel och obekväm att jag snart sitter kutryggad med ena armbågen på bordet. Hur ska man kunna se avslappnad ut med händerna i knät?!
Vem är det egentligen som har lärt ut dessa etikettregler, och varför lärs de inte ut till alla om man nu måste följa dem? Eller är lyx och flärd inte för de dödliga?
Vem stör jag med mitt normalt avslappnade jag som inte följer reglerna? Bordsgrannarna som är fullt upptagna av sin egen mat och sitt dyra vin? Servitrisen som tjänar pengar på oss? Staten, kungen eller påven?

Tills någon lär mig hur och varför fortsätter jag att sitta bekvämt, jag har åtminstone servetten i knät och äter med rätt bestick (tror jag).