Jag tror att bitterheten kommer bli mänsklighetens fall. Nej, det kanske inte är så allvarligt, men helt allvarligt, när fan blev vi så sjukt bittra? Eller har vi alltid varit det, men lyckats undvika att konfronteras med det tidigare? Har de sociala medierna kört upp det i ansiktet på oss och fått oss oförmögna att slippa det? För man (jag) kan inte ta bort folk från facebook, vare sig jag vill det eller inte. Jag inbillar mig att jag trampar dem på tårna, och det är ju inte riktigt min stil. Innan de sociala mediernas tid gick det ju faktiskt att undvika de människor som suger energin ur en, men det går inte nu. På samma sätt. 

Jag har en (skev?) föreställning om att människor med fina dialekter är roligare människor, och nästan lite att ju längre söderut man bor, desto gladare är man (generellt). Någon som vill bekräfta eller dementera? Skånska och värmländska är de finaste dialekter jag vet, och nog fan är de gladare än de buttra, tråkiga norrlänningarna? Har det med omgivningarna att göra, att det vi omges av är granar och kyla medan det i Skåne är öppet, varmt och behagligt? Snacka om vaneföreställningar. Jag fattar det själv. Men det är roligt att spekulera. 

Skåningar är bäst. De är gladast och klokast. Jag vill bo i Skåne, men min man håller inte med.

Jag är själv en bitterfitta ibland (även om jag själv faktiskt ser mig som en, för platsens skull, rätt positiv människa). Igår var jag en. Igår bråkade jag och Thomas öppet i Birsta inför en av våra bästa vänner och inför alla som mötte oss (eller hörde oss från andra sidan). Jag var förbannad på honom för en servis, ett soffbord och skinksås. OCH framför allt för att han hånskrattade åt mig, jag HATAR hånskratt. Jävla tölp. Jag var bitter, och jag känner inte alls igen mig i den rollen, jag trivs inte heller i den. Idag är vi kompisar igen och jag är tillbaka till den vanliga jag, som tur är. Jag rättfärdigar dock min irritation, likväl som han rättfärdigar sin. Vi har helt enkelt släppt och gått vidare, ibland funkar det bäst.

Jag kommer inte dit jag tänkte komma i det här inlägget, så jag ger upp här. Bli gladare you people, för det är så förbannat tråkigt att vara bitter!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att såra människor man tycker väldigt mycket om utan att man vet det, och framför allt utan att man menar det gör jävligt ont i hjärtat! ...

Det var ett tag sen sist. Det senaste inlägget tog musten ur mig, det var helt vansinnigt tungt att skriva. Och jag orkar egentligen inte nu heller. Jag vill bara få ur mig hur frustrerad jag är över folk i min närhet som inte gick och röstade i ky...

Så kom vi då till kapitlet om mamma. Min mamma var den finaste människa jag någonsin träffat. Hon var social, rolig, vacker och påhittig. Hon gav alla en chans och jag minns det som att hon alltid hade vårt hem öppet för alla, ingen behövde vara ...

Jag älskar att fylla år. Jag älskar att få ha en dag som är min, en dag där jag får stå i centrum, där jag är huvudpersonen. Jag har alltid älskat att fylla år, tror jag. Sedan mamma dog (återigen, jag återkommer till det en annan gång), har det förs...

Extra ombyten. Filtar. Välling. Fotoalbum. Innehållet i vår spara-låda. Extra mobilladdare. Ficklampa. Blöjor. Det är vad jag på fullaste allvar tänkte packa ner i en bag häromdagen och ställa på balkongen, ifall det börjar brinna. Jag lider av d...