Så kom vi då till kapitlet om mamma.

Min mamma var den finaste människa jag någonsin träffat. Hon var social, rolig, vacker och påhittig. Hon gav alla en chans och jag minns det som att hon alltid hade vårt hem öppet för alla, ingen behövde vara utanför.
Hon bakade alltid tårtor själv till oss från grunden när vi fyllde år (en tradition jag låter leva kvar, inga färdigköpta tårtbottnar här inte!), hon gjorde världens godaste segkakor och hon sydde egna gardiner.
Jag minns hur hon en födelsedag gav mig ett helt nytt omgjort rum, och tog på mig en ögonbindel och gav mig en röd tråd som jag skulle följa. Denna röda tråd gick från framsidan på huset, genom en hinderbana (där grannen var ett av hindren...), till baksidan in på mitt rum.
En annan gång, på min brors födelsedag, gav hon honom en lapp med en ledtråd som ledde till en annan lapp med en ledtråd, och så vidare. Då och då efter vägen fick han mindre presenter, men till slut var han utomhus där han fick en skoter. Jag minns att det var tidig morgon och iskallt ute, men det hindrade henne inte.
Jag minns julaftnar med allt en julafton skulle innehålla. Kalle Anka, julgran, massor med mat, julpynt i oändlighet, julklappar, gemenskap och kärlek.

När jag var sisådär en elva-tolv år, fick vi veta att mamma hade cancer. Jag minns inte hur jag reagerade, förmodligen som de flesta elva-tolvåringar skulle ha reagerat, man förstår inte riktigt. Jag gjorde nog inte det iallafall. Att hon skulle dö var aldrig en tanke hos mig, inte förrän sista natten.
Jag har enorma minnesluckor från den tiden. Jag märkte aldrig någon skillnad hos henne, mer än att hon tappade håret från cellgiftsbehandlingarna och möjligtvis var tröttare än vanligt.
Hon red fortfarande tre månader innan hon dog, hon var så stark. Fyra år levde hon med den där cancern i kroppen, och jösses vad hon levde. Hon åkte motorcykel, red, kapade och bar ved, hittade på roliga saker och tog hand om mig och brorsan.
Aldrig ett klagomål.

Jag minns enorma åskväder där vi åkte bil mitt i natten til hästarna för att se att de mådde bra. Jag minns hur hon skjutsade mig på sparken hela vägen hem från stallet (det var en bra bit), när jag hade blivit trampad på tån och hade så ont att jag inte kunde gå. Jag minns det enorma skrattanfall vi båda fick av ingen anledning när vi skrattade så tårarna sprutade och inte kunde sluta. Jag minns hennes chock när jag kom hem efter skolan och hon satt på soffkanten och såg på tv hur plan flög in i World Trade Center.
Jag minns med fasa hur hon sista natten ville att jag skulle sova bredvid henne, men jag istället åkte iväg på avslutningsfest. Jag minns hur jag kom hem försent för att krypa ner i sängen bredvid henne, läkaren var där och hon hade svårt att andas. Jag minns hur jag somnade på soffan, vaknade och ingen sa ett ord. Hon var redan död och ingen berättade för mig på flera minuter. Jag minns precis vad hon hade på sig. Jag minns hur hon såg ut när vi sa ett sista hejdå till henne.

Det gör lika ont idag att tänka på det som det gjorde då.
Det började som bröstcancer och spred sig till slut till hela kroppen. Hon kämpade i fyra år, men den 14 juni 2003 gick det inte längre. Att mista sin mamma är det värsta som kan hända när man är en snart 16-årig tjej. Men hur jag än vänder och vrider på det var det ändå värst för henne. Inte bara genom sjukdomen som hon fick kämpa med, men vetskapen att man kommer att dö ifrån sina barn.

Hon är den största förebild jag någonsin kommer ha, och det gör så vansinnigt ont i mig att mina barn aldrig kommer träffa henne, att hon aldrig kommer få träffa sina barnbarn.
Vi kommer prata om henne, hålla henne vid liv alltid.

Älskade mamma, jag saknar dig så mycket!