Jag älskar att fylla år. Jag älskar att få ha en dag som är min, en dag där jag får stå i centrum, där jag är huvudpersonen. Jag har alltid älskat att fylla år, tror jag. Sedan mamma dog (återigen, jag återkommer till det en annan gång), har det försvunnit lite. Jag har hamnat i periferin på något vis, ingen har riktigt funnits där och firat mig på riktigt. Sedan jag fyllde arton har jag fått höra 'nu är du vuxen, då firar man inte sin födelsedag längre'. Är man vuxen är det oviktigt att vara viktig, onödigt med presenter, en överflödig sak att ha en egen dag, att få känna sig värdefull och sedd.
Sedan kom Lex. En dag före min födelsedag kom han med buller och bång, och plötsligt var jag helt borta, min identitet som den egna individen Lenitha var försvunnen, och ersatt med Mamman Lenitha. Att vilja ha en egen födelsedag och önska sig presenter är inte tänkbart längre, och jag får höra att jag är fånig som ens tänker tanken, jag är ju vuxen nu, jag har ju barn, de går alltid först. Utan tvekan är det så, men varför måste det betyda att jag är helt oviktig?
Varför är det en dålig sak att vilja fira sin födelsedag, att önska sig presenter och vara huvudpersonen för en dag?
Jag antar att det bottnar i att jag under flera år i min uppväxt inte fick den uppmärksamhet jag hoppades på och önskade, kanske till och med behövde. Det blev bättre när jag träffade Thomas, hans familj är helt makalös och har en sammanhållning jag bara hört talas om.

Jag vill känna mig som jag, som Lenitha. Som har en egen födelsedag, som en gång var den värdefullaste lilla flickan i hela världen för två människor, som fortfarande inte har vuxit ur det där behovet av uppmärksamhet och kärlek som så många lämnar efter sig tidigt i livet. Jag kommer kanske dit en gång, men inte i år. Inte än. Jag är inte redo för det än.

Jag önskar mig frukost på sängen, en egen tårta och presentkort på IKEA. Jag fyller år om prick en månad. Bara så ni vet.