Extra ombyten. Filtar. Välling. Fotoalbum. Innehållet i vår spara-låda. Extra mobilladdare. Ficklampa. Blöjor.

Det är vad jag på fullaste allvar tänkte packa ner i en bag häromdagen och ställa på balkongen, ifall det börjar brinna. Jag lider av dödsskräck förstår ni. Jag är livrädd för döden. Att jag ska dö, att mina barn ska dö, att Thomas ska dö. Jag tänker ofta scenarion. Om jag börjar känna röklukt och upptäcker att det brinner, vad gör jag? Om jag skulle tappa Lex hand när vi är ute och går, vad skulle hända? Om vi skulle leka vid vattnet, vad skulle kunna hända? Om jag blir allvarligt sjuk.....? Sedan brukar det spinna vidare till att jag ser olika utgångar av händelserna. Ofta negativa. Det är inte sällan jag gråter mig till sömns, eller går och kollar så att barnen mår bra, särskilt när Thomas jobbar natt. Jag är inte rädd för att de ramlar och slår sig, skrubbar upp knäna eller brottas tills en börjar gråta. Utan för steget längre, för det som inte får hända.

Jag är övertygad om att mammas död (som får ett helt eget blogginlägg senare), samt alla andra viktiga personer jag mist i mitt liv, är den grundläggande faktorn till min rädsla. Det är det som får mig att vara livrädd för mörker, spindlar, tandläkare, mörkt och djupt vatten, valar och att vara ensam. Det är det som får mig att bli orolig över om jag låste dörren så att ingen kommer in (nytt scenario), som får mig att inte våga bada i sjöar och hav, åtminstone inte där det är djupt (nytt scenario), som får mig att hålla stenkoll på balkongfönstren när barnen är där ute och leker (nytt scenario). Det är det som får mig att drömma mardrömmar så jag vaknar gråtande, och någon gång har det förekommit skrikande. Som får mig att inte vilja gå ut i lekparken själv med barnen, för att jag är livrädd att min rymningsbenägna äldsta lilla son ska springa ut till vägen och bli påkörd.
Jag är rädd. Jag är rädd för att dö ifrån mina barn och lämna dem så som jag själv en gång blev lämnad.
Jag är rädd för att mina barn ska dö ifrån mig och lämna mig med sorgen.

Ibland är jag så rädd för att dö att det är jobbigt att leva.