"Höhö, när kommer nästa barn då?"

Frågan som ställs minst en gång i veckan. 

Det är ca ett år och två månader mellan våra barn, och av någon outgrundlig anledning så tas det för givet att vi ska ha fler omedelbart för att det är så. 

"Tja, om ett par år eller så."

"ÅH, så ni vill ha fler?!"

Varför ens ställa frågan om du inte är beredd på svaret...?

"Hur många vill ni ha då?"

"Jag vill ha sju."

"SJUUUU?!!!!"

Sedan skrockas det lite, funderas, och så kommer snart den automatiska följdfrågan.

"Varför just sju?"

"För att jag vill ha många barn, och sju får plats i en minibuss", svarar jag uppriktigt och per automatik.

Sedan skrockas det lite till.

"Hur ska du orka det?"

Hur ska jag orka det...? Jag skaffar väl inte fler barn än jag orkar med. Eller jag, vi. Det blir lite svårt att skaffa barn utan Thomas, och det är han som ska sitta där och krama min hand, så han är nog bra att ha.

Om vi inte kan få fler barn är vi otroligt nöjda med de två juveler vi har.

Jag orkar oftast inte ens svara. 

Jag undrar hur länge vi kommer leva i det här Svenssonsamhället där fler än två barn är konstigt, fler är tre är helt galet och fler är fyra är otänkbart. Vilken tur att jag inte klassar mig som en Svensson. 

Jag fortsätter så länge Gud vill och min livmoder håller, sedan blir vi nöjda hur många barn det än blir. 

Det brukar sluta med att det frågas om Thomas vill ha lika många, uppmaningar om hur dyrt det är med barn, fler skrockningar och sedan att frågestunden dör ut.

Tack för all omtanke (?), men sköt ditt så sköter jag mitt!