Vi flyttade väldigt mycket när jag var liten. Vi hamnade i Ljungaverk i mitten av tredje klass. Jag blev direkt den som inte hörde till, den som inte fick vara med, den som ingen ville vara med. Den som var lite knubbig, den som inte hade rätt kläder, den som inte hade rätt frisyr. Det var ingen fysisk mobbning (förutom när jag en gång blev dragen i håret, men det var en av mina få vänner, så det räknas väl inte?), men en otroligt jobbig psykisk mobbning. Jag minns en gång att en av de tuffare tjejerna började sprida ett rykte om att jag hade tittat på hennes bröst i omklädningsrummet, och sedan var det kört. Det ryktet fick jag leva med många år. Och ändå är jag gift idag med en man och är inte ett dugg lesbisk, så fel de kunde ha... Jag minns hånandet, de elaka orden, blickarna, skrattandet. Jag minns hur lärare såg, men inget gjorde. 

Jag kämpade, jävlar vad jag kämpade. I sexan köpte jag ett par kängliknande skor i metallicblå färg. Jag fick en komplimang av en av de tuffaste tjejerna, och jävlar vad jag levde länge på den. Jag kommer fortfarande ihåg den, det säger väl något? Jag försökte vara med i modet, men hur jag än gjorde var jag körd. Det här höll i sig i hela högstadiet också, och där fick de här brudarna med sig ännu fler i det psykiska helvetet. Jag var inte helt ensam, jag hade vänner. Vänner som finns kvar idag. Inte alla, men några. Vänner som vet och var i samma sits. 

Allt det här har gjort att min självkänsla inte finns. Den har flugit till Bahamas och lever fint utan mig. Självförtroendet kan jag få tillbaka ganska ofta, jag känner mig rätt bekväm i många sammanhang, framför allt som mamma, vän, fru och Distriktsstyrelseledamot. Men den där självkänslan vill inte komma hem. Jag jobbar och jobbar, jag försöker utmana mig själv, men det är svårt. När jag gör bort mig, säger fel, måste improvisera, prata i telefon, prata inför folk, eller helt enkelt när någon bara inte håller med mig, eller tycker det jag säger är dumt, så vill jag sjunka genom jorden och försvinna. Det krävs så lite för att jag ska nå den gränsen, och det gör så ont när jag är där. Jag önskar att jag med gott mod kan ge mig in i diskussioner och alltid stå för vad jag tycker, att gå ut utan man eller barn och slippa känna att alla kollar snett på mig, att jag kunde improvisera! Fasen vad jag önskar att jag kunde improvisera utan att känna mig dum eller vara rädd för att göra fel...

Jag har ett bra liv, ett förjäkla bra liv, men det här hämmar mig ofta, ofta. Mitt skydd är att försöka framstå som så perfekt som möjligt för att andra inte ska hitta fel hos mig. FÖR att jag är rädd för att verka liten, för att vara dålig. Jag har varit dålig alldeles för mycket i mitt liv, jag vill vara bra nu.

Tack Ljungabrudarna för självkänslan ni stal och aldrig kommer lämna tillbaka!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror att bitterheten kommer bli mänsklighetens fall. Nej, det kanske inte är så allvarligt, men helt allvarligt, när fan blev vi så sjukt bittra? Eller har vi alltid varit det, men lyckats undvika att konfronteras med det tidigare? Har de sociala...

Att såra människor man tycker väldigt mycket om utan att man vet det, och framför allt utan att man menar det gör jävligt ont i hjärtat! ...

Det var ett tag sen sist. Det senaste inlägget tog musten ur mig, det var helt vansinnigt tungt att skriva. Och jag orkar egentligen inte nu heller. Jag vill bara få ur mig hur frustrerad jag är över folk i min närhet som inte gick och röstade i ky...

Så kom vi då till kapitlet om mamma. Min mamma var den finaste människa jag någonsin träffat. Hon var social, rolig, vacker och påhittig. Hon gav alla en chans och jag minns det som att hon alltid hade vårt hem öppet för alla, ingen behövde vara ...

Jag älskar att fylla år. Jag älskar att få ha en dag som är min, en dag där jag får stå i centrum, där jag är huvudpersonen. Jag har alltid älskat att fylla år, tror jag. Sedan mamma dog (återigen, jag återkommer till det en annan gång), har det förs...